A Cambridge dream

Förra gången var Cambridge fint. Vi gick omkring i det ganska ruggiga vädret, shoppade, åt ute massor och gick på evensong i Kings College chapel (gosskörer som rutinerat knäböjer och lägger huvudena i notbladen när det är dags för bön). Nu är det ... helt otroligt. Jag visste att det skulle vara varmare än Uppsala, men jag trodde att det skulle vara som att åka till Skåne. I stället är det som att åka till södra Frankrike.

Som av en händelse har vi råkat hyra ett hus. Det var först ett rum men sedan fick ägarinnan för sig att åka till Bali och lämnade oss med ett trevåningshus från den viktorianska tiden med trädgård. Och vilken trädgård. En damm, en fontän! En bro!!

Vi sitter på verandan och tror inte att det är sant.

Jag försöker också göra massor av saker. Vi har puntat, vilket, precis som jag förutsåg, is the only way to travel. Man står längst bak i en avlång båt och stakar sig fram med hjälp av en lång (kanske tre meter lång) påle. Det går otroligt långsamt, är ganska tungt och bygger på en teknik man kan träna sig till. De unga (stiliga) männen som puntar turister undviker skickligt oss andra när vi står still på tvären mitt i floden. När man väl kommit rätt är de tillbaka för att varva en. Är man snabb nog kan man hänga med och få en gratis guidad tur – eller, som idag, bli en del av den. Jag satt på stranden och läste utanför Trinity College och hörde plötsligt att jag pekades ut ("lady reading on the bench"), när jag tittade upp log ett dussin glada turister mot mig.