"Och de ropade bravo!"

Idag skriver Clara Lidström himla fint om det som fick mig att skälla på unt:s ledareskribent på Total eclipse-bloggen.

När man pratar om att husmödrar (och kvinnor i allmänhet) inte fått den uppmärksamhet och det beröm de är värda genom seklerna så får man inte glömma att det faktiskt hade velat ha det. Vad jag försöker säga är att det inte bara handlar om att höja status för framtida generationer, eller en teoretisk återupprättelse för saker som ingen bryr sig om, utan även om kvinnor som har känt sig förbisedda och osynliga. Dessa får plötsligt beröm som förhoppningsvis lägger sig som bomull kring ett rynkigt tanthjärta.

Hemkomsten

Ni som är mer nya här vet kanske inte att syftet med den här bloggen inte är att gnälla på bokutgåvor, skälla på journalister eller att diskutera handarbete?

I grund och botten handlar det om något så sentimentalt som att han som i vanliga fall bor här med mig nu bor i ett annat land. Ett fånigt land där man dricker te. Idén är att han ska läsa bloggen, börja längta hem och genast komma tillbaka. (Nu kanske ni ställer er frågan: Vem blir hemlockad av bokutgåvar, journalistskäll och handarbete? My man, people, my man.)

Och det funkar! I kväll kommer han och det är faktiskt himla fint.

Fack it.

http://xkcd.com/137/

Konsekvens är ingen dygd

Tidigare har jag ju skällt på den här utgåvan, och just den boken är verkligen bara dum och fel. Men bara för det finns det ju ingen anledning att döma allihopa. Idag kom de hem och de är faktiskt alldeles, alldeles underbara.

Ris och ros

Elise påminner om att journalister ofta skriver flera artiklar.

Här på aldrig veterinär vill vi inte vara omöjliga utan öppna för nyanser i livets vardagsvåd. Här skriver Johan Hilton otroligt fint om något som (kanske) är viktigare än Pappa Långben. Heja Anton Hysén, du är vår idol!

Han borde förstått att så får man inte göra

Johan Hilton har läst Pappa Långben av Jean Webster och kommenterar boken på Expressens kultursida. Eller läst och läst, det kanske är att ta i för starkt. Han har skummat lite och fått en bra idé. Han har hittat en nutidsparallell (grooming) som går hem hos läsaren. Den antyder en sexuell spänning från början, att ”Äldre riking som vill förbli anonym väljer ut en söt minderårig barnhemsflicka” för att skicka henne till college i utbyte mot att hon skriver brev till honom. Att det här är fel (den ”äldre rikingen” har aldrig träffat huvudpersonen, Judy, utan mer eller mindre pådyvlas henne av en skollärarinna, inte heller står det någonstans att Judy skulle vara ”söt”) är en sak, men ”recensionen” har större problem än så. Hilton har valt att bortse från bokens viktigare teman för att ta hem enkla poänger. Att knyta texten till en dagsaktuell, brottslig och sexuell företeelse är trevligt, väcker läsarens intresse och låter skribenten sälla sig till en stolt tradition.

För få traditioner är väl så stolta som den att håna böcker skrivna för unga kvinnor? Hilton fråntar Judy all agens i sin text, gör henne till ett försvarslöst offer som utsätts för manipulation av sin manliga försörjare. Snarare är det här en bok med en ytterst handlingskraftig huvudperson, en bok som (likt så många andra i sin genre) främst porträtterar en person snarare än en händelse. Att fokusera fullständigt på det som i Pappa Långben är en relativt perifer kärlekshistoria är att bortse från en roman som främst handlar om en uppväxt och en personlig frigörelse genom utbildning. Som forskaren Birgitta Theander visat har karriär och självförverkligande alltid spelat stor roll i flickboksgenren, något kritiker ständigt blundat för. Den löpande diskussionen kring skrivande, klass och genusfrågor som finns i Websters bok uppmärksammades heller inte i Hiltons text.

Visst är Pappa Långben ett barn av sin tid, men inte, som Hilton vill få det att låta, ett groomat barn av vår.

Wee!

Titta, titta! Jag får visa upp mig bland de stora flickorna!

Mössa eller jag nystar, ty det roar mig att nysta

Jag har virkat mig en mössa! Så här blev den:

Visst ser den fin ut? Det förvånande är bara att det är den inte. Den är helkonstig. Mössan fästes ihop i toppen genom att man successivt lägger de motstående sidorna över varandra och drar ihop. Blir ett snyggt stjärnmönster. Har man då använt ett alldeles för tjockt garn så blir toppen av mössan omkring tre till fem centimeter tjock. Det är tjockt det. Och då blev mössan lite kort. Och liksom baktung.

Lägg till det att mitt hår är mjukt och blankt som siden. Det är fint. Men halt som en såpad isgata. Så en lite för kort och lite för baktung mössa kommer att ge sig av vid första chans. Dessutom ser jag ut som en liten svamp.

Nu har jag för första gången virkat ett plagg. Och repat upp det igen. Nu ska det bli en stickad present till modershjärtat istället. Vi får se hur det slutar.

Ariadnes tråd

I mitt stillasittande liv är jakten på sysselsättning evig. När jag såg ett inlägg om en väldans stilig mössa som Malin i bloggen What about the what? (förlåt att jag inte länkar, det lockar läsare och det vill vi inte alltid ha här) hade virkat. Hon hällde bensin på elden genom att hävda att den var hur lätt som helst, hon hade gjort den på en kväll. Jag var såld och beställde ett nystan på nätet. Malin delade generöst med sig av kunskapen och hävdade att en härva skulle räcka till kanske sex mössor – "it's massive!"

I går hade brevbäraren lutat ett paket mot dörren. Jag slet upp det och kunde bara konstatera att hon hade rätt. Jesus i min lilla låda, vad hon hade rätt. Jag började nysta.

När jag var klar hade jag en barnfotboll i handen. Jag vet inte varför, men det är så tillfredsställande!

På en kväll kom jag så här långt. Inte för att det tog särskilt lång tid, men när jag skulle övergå till nästa steg var jag för loj för att orka sätta mig in i hur det skulle gå till. Uppdatering följer.

Judy Abbott

Pappa Långben av Jean Webster är en fantastisk bok. En gång ifrågasatte en kär vän om den verkligen var fantastisk eller om jag mest hade nostalgiska känslor för den. Plötsligt kände jag all ömhet för den här personen rinna ur mig. Det var en lätt prioritering.

Jag har älskat den sedan jag läste den första gången (var jag fjorton? Eller bara tretton?) och har läst den ett oräkneligt antal gånger. När man säger så så brukar man mena att man läst den kanske fyra gånger. Om jag skulle höfta så har jag nog läst Pappa Långben femton.

Den är rolig, reflekterande och romantisk. Det där sista brukar ju vara det viktigaste men här är det en bisak. Det viktiga är den underbara huvudpersonen, Judy, hennes tankar och livssyn. Men nu var det inte det som var grejen här. Utan en ren omslagsfråga.

En annan kär vän uppmärksammade mig på att den nu kommit i en ny svensk utgåva (den vännen vet uppenbarligen mycket mer om hur man bör ställa sig in). Hon följde dessutom upp med att tipsa om förlag och hur man snabbt skulle få äga den. Jag drabbades av stora ha-begäret. Självklart måste jag äga även denna utgåva! (Att jag redan har två andra är en världslig sak.) När jag för första gången köpte boken (efter kanske fem läsningar) så föll jag handlöst för den här:

Det var så hon var, så hon såg ut, så hon levde. Skrivande, tänkande, ganska enkel och avslappnad. Den nya utgåvan ser ut så här:

Jag känner Judy. Väl. Hon tycker om att vandra över fälten, leva ett aktivt lantliv och ge sig in i livfulla samtal och debatter. Hon är inte en anemisk, halverotisk, vampyrtrendsvamp. Detta är ett omslag som skildrar sin tid, sin trend. Inte boken som den omsluter. Jag blir putt. Fast jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag vill ha den eller ej. Vad tycker ni?

I mitt sökande efter de här omslagen hittade jag också detta och jag undrar banne mig om det inte är min favorit hittills.

Är det för sockersött? Kanske. Men ibland måste man tillåta sig.

Rant

Den här bloggen börjar likna en gnäll- och skällstuga där jag basunerar ut vad som är fel på världen om medmänniskorna. Så kan vi inte ha det. Snart tillbaka med puttriga inlägg om handarbete, mat och fauna och flora.

Saker händer av en anledning

Rubriken på det här inlägget är vad vi på jobbet skulle kalla en "asful anglicism". Men det är bara ett av skälen till att jag hatar uttrycket.

För inte så länge sedan stod jag på tågperrongen och tjuvlyssnade på en annan som stod där. Han hävdade att han, i allmänhet, trodde att saker händer av en anledning. Jag funderade allvarligt på att slå honom med min krycka. (Det är också ett argument för varför människor inte ska få bära vapen. När jag bär på två metallpåkar är frestelsen att använda dem mycket mer levande.)

I Sverige är 70 % sekulära. Det betyder att om jag frågat killen om han trodde på Gud så hade han nog svarat nej. Hade jag frågat om han trodde på ödet hade han kanske varit mer osäker, men nog ändå slutat på nej – det ger en så trist känsla av att inte ha någon fri vilja.*

Min fråga är alltså: Vilken himla anledning?! Om det inte är Gud, om det inte är ödet, vad är det? Här får han (detta är ett helt fiktivt samtal, jag vare sig slog honom eller pratade med honom) något svävande i ögonen och säger "Nä, jag tror det bara." Det är ju knäppt.

Nå, vad är då anledningen? Jo, min objektiva, nyanserade tolkning är att anledningen är trend. Fåraktiga människor går i flock efter den amerikanska trenden att säga samma sak. Skillnaden är att amerikanska kändisar som kör hårt på den här floskeln ofta tror på Gud. De tror alltså att anledningen är att Gud har en exakt plan för hela deras, och alla andras, liv. Det mår väl vara hänt. Men att plocka ett fånigt uttryck för att man tycker att det låter bra och sedan göra det till sin livsfilosofi är som att hävda att man borde äta cement för att stå stadigt på marken.

* Här har vi ett annat exempel. De flesta tycker att det är dumt, men det är för att han orsakade något hemskt. Det betyder i sin tur att man bara tror att saker bara leder till bra resultat. Det är ännu konstigare.

Lika goda kålsupare

För inte så länge sedan diskuterade vi (han och jag, tror jag) det konstiga i att man i USA tillsätter domare politiskt och att "jury of your peers". Det är idiotiskt, konstaterade vi, varför ska man ha folkvalda till något som ju trots allt handlar om att förstå och tolka lagen? Och vi utbildar massor av kompetenta jurister som kan det, varför då ha puckon ur allmänheten som aldrig läst lagen?

Nu visar det sig att man aldrig, aldrig, ska sätta sig på sina höga hästar. I Sverige, visar det sig, gör vi precis likadant. Det är bara det att jag inte visste om det. Och vi gör det på ett urskillningslöst, fullständigt vansinnigt sätt. För vi tillsätter nationaldemokrater. Nationaldemokraterna är Sverigedemokraternas svarta får. Äckliga, blekvita, förskräckliga människor som får en att vilja gråta. Se klippet, och om du inte orkar, se slutet där en av våra färskaste nämndemän undviker frågor som kanske kan vara lite känsliga. Som man ju inte kan vänta sig att alla ska kunna tycka samma sak om. Som om huruvida förintelsen ALLS ÄGT RUM!!

Är jag för upprörd? Borde jag luta mig tillbaka och tycka att det mest är lite knäppt? Nej. Det här är gör mig så arg att jag vill kasta saker omkring mig.

Förlåt, hur var namnet?

What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet.

Jag har ingen relation till mitt namn. Det är klart jag svarar på tilltal, men jag blir liksom lite förvånad när någon använder mitt namn. Det är jag som är jag, inte mitt namn. Är det så att alla känner på samma sätt? Det är min subjektiva syn på mig själv, namnet är en objektssyn på mig. Inte så att jag tycker att namn är dumma, att mitt eget är hemskt eller att jag önskar att folk kunde lägga av med att ropa på mig, det känns bara konstigt.

Det har säkert delvis att göra med att jag aldrig egentligen kallats för mitt namn. Föräldrarna sa det bara (och säger fortfarande) när jag inte riktigt var lika perfekt som vanligt. Jag kopplar det helt enkelt lite till att bli tillsagd. När jag är underbarajag så använder de en lång rad smeknamn som gör mig glad, men verkligen är för fåniga för att upprepas.

Ett annat skäl är att jag har ett väldigt vanligt namn. Då känner man sig inte unik, jag har alltid varit i situationer när jag associerar mitt namn med andra personer om inte i första hand så åtminstone också. I högstadiet hade jag en period med tre personer som hette som jag i klassen.

Sedan är det också ett namn som inte gör sig för smeknamn. Det är kort och i grund och botten ett smeknamn i sig självt. Därför har jag förstås alltid tyckt att det är dödstufft med smeknamn, men aldrig haft några själv.

Får jag föreslå Powerouffpinglan?

Te, eller hur man odlar ett beroende utan att någon märker det

På många sätt är jag en utpräglad beroendemänniska. När folk säger så menar de ofta att de har provat alla illegala droger och dricker GT till frukost. Det menar inte jag. Vad gäller sådant har jag alltid varit ytterst välartad och aldrig ens varit i närheten. Däremot har jag lätt att utveckla dåliga, konstiga vanor.*

Det började i den gröna ungdomen (eller, ung är jag väl fortfarande, mer kanske när jag var ett skott) och jag sög på tummen. Det var en utmärkt vana som jag upprätthöll i många år. Har överbettet kvar som minne. När det blev socialt svårt så började jag bita på naglarna istället (överlappade det? Jag minns inte). Det är en höjdare som jag fortfarande ägnar mig åt när det är läge. Ett tag var jag inne på att böja händerna, framåt och bakåt, som en sorts strech. Det var udda. Och svårt att sluta med. Å andra sidan har jag ju lyckats sluta med det – till skillnad från att bita på naglarna.

Nu har jag kommit till en punkt i livet när jag äntligen börjar närma mig ett beroende värt att tala om. Jag tycker att för att det ska räknas så måste man ju få abstinens, annars är det lite svagt. Och nu är jag där.

Jag borde ha förstått, ha insett det långt tidigare. Jag har gått i svensk skola, fått besök av före detta missbrukare som med skakiga händer skrämt mellanstadiebarnen med historier om hur det smyger sig på. När det var jag själv så jag inte tecknen. Vännerna (som redan var nere i träsket) fick det att låta så normalt, det klart att man drar i sig en hel del, både morgon och kväll. Gärna under dagen också om man får chansen.

I början ville jag inte ha så mycket, tyckte man mådde lite dåligt efter ett tag. Sedan gick det över och jag hade ingen botten.

I början gillade jag lite försiktigare sorter, men efter ett tag räckte de inte längre utan jag fick trappa upp.

I början gjorde det varken till eller från men nu märker jag att det hjälper mot trötthet, huvudvärk, förkylning och tristess.

Jag släpper inte koppen med Lapsang souchong, jag kan sluta när jag vill!

* Jag har en vän som brukar säga att hon inte ens kan lära sig att borsta tänderna regelbundet, hur ska hon då kunna komma ihåg ett beroende?

Husarrest

Är tillfälligt bunden till hemmet, eftersom det verkar vara det enda sättet att få bukt med århundradets fånigaste fotskada. Det kommer med all sannolikhet att leda till:

• viss tristess
• tantigt ont i till exempel ryggen
• ingrottande i min egen konstighet
• blogginlägg som speglar allt ovan

Hittills går det dock förvånansvärt bra. Jag lullar runt här och lever i min egen bubbla. Börjar kanske bli lite rastlös.

Och det är andra dagen.

Hiberdate

def: joining of the words hibernate and date

Hans vän i England har träffat en kille och försvunnit en smula på sistone. Hon kallar det hiberdate, stadiet i förälskelsen när det enda man gör är att vara hemma, tillsammans, utan någon annan.

Nya par, eller noga räknat, alla par, blir hånade för det här. Man förväntas skämmas över att man vill vara tillsammans, över att man tycker bäst om att vara med varandra.

- De där två sitter ihop vid höften, de har inga egna liv.

Jag förstår inte. När alla talar om att bli förälskade, leva ihop och inte vilja vara singel - så är det fel att vilja vara tillsammans. Jag och han vill det, vi tycker att det är lite (eller mycket) bättre att vara tillsammans än att inte vara det. Så då är vi det. Konstigare är det inte.

Det klart att det finns utrymme för annat, för vänner, arbete och egna grejer, men vi har valt att leva med varandra för att vi vill det, och då fattar jag inte varför folk tycker att det är dåligt - det är väl det som är hela idén med att vara tillsammans, att vara tillsammans? Nu däremot, när han är i tedrickarnas land så är det helt okej. Alla nickar förstående och frågar med darr på rösten "hur det går för dig, nu när du är själv?". Skitbra kan jag tala om. Det är inte så att vi måste vara ihop för att funka. Det är bara bättre. Vi har varit på hiberdatestadiet i nästan 8 år och jag tror att det dröjer innan vi kommer ut ur idet.

Däremot får man gärna komma förbi och hälsa på.

Snart

Kom igen tån, nu blir vi friska!

Att bli vuxen - eller inte

(Frukost i det gröna, Eduard Manet)

När han inte är här kan man lyssna mer på radio. Det är en bra sak eftersom jag tycker mycket om att lyssna på radio. Långa, ensamma helgfrukostar där radion och tidningen delar utrymmet i en ganska lagom avvägning. När han är här blir det överbelastat med radion, tidningen och samtalet, det går inte riktigt ihop och eftersom samtalet är allra det bästa får radion stryka på foten.

Helgfrukostarna är det bästa på hela veckan.

Nu har jag börjat lyssna på ett småputtrigt, ganska roligt radioprogram om söndagsmorgnarna: Mannheimer och Tengby. Anna Manheimer och Tomas Tengby puttrar på och pratar om massor av småsaker i livet. Idag pratade de om att bli vuxen och att ens handlingsutrymme minskar vartefter ens ansvar ökar. Att det inte blev som man hade tänkt sig när man var liten, då man drömde om att bli vuxen för att äntligen få göra allt som de vuxna sa att man inte fick.

Jag var aldrig drömt om att bli vuxen, jag ville vara barn så länge det bara gick. Nu, vid 27 års ålder, med färdig utbildning, jobb, lägenhet, ica-kort och sambo så är det nog dags att kasta in handduken: Jag blev vuxen till slut i alla fall. Och det blev så mycket bättre än jag trodde.

Min rädsla var att när man är vuxen får man inte ha roligt, man måste ta saker på allvar och man måste så att säga platsa, leva upp till förväntningarna för annars kommer allt rasa ihop eftersom ingen annan tar ansvaret. Det visade sig istället att man inte behöver ta någonting på allvar utan får tryggheten i att lita på sin egen, fåniga, bedömning av tillvaron. Visst kommer det en del ansvar, men det är ganska snabbt avklarat till förmån för mer tid när man kan dumdansa framför stereon och hoppa i sängen.

Tryggheten och självförtroendet är nyckelorden. Jag var fantastiskt väl omhändertagen som barn (och är det fortfarande) men drogs trots det med en ständig oro. Hur skulle det här gå, gjorde jag fel nu, är det någon som är ledsen? (Nu låter det här jättehemskt, det var det verkligen inte, men jag hade ändå mina blygnervösa sidor, så var det bara.) Successivt har det här blivit bättre och bättre, alldeles av sig själv. Det börjar bli lättare att se på mig själv, känna felen och bristerna, och ändå tänka "det här är riktigt bra". Och då långsamt, till slut, förstå varför så många fina människor tycker så mycket om en.

Bäst av allt är kanske ändå att man får äta upp kladdkakesmeten utan att grädda kakan.

Indiskt

Först av allt: nej det här är inte en autentisk bild. Det är bara svårt att ta snygga bilder på mat. Om ni vill skulle jag ha kunnat ta en bild på den massiva högen av disk som producerades i stället? Det kanske blir modellen - trots allt är det minst lika viktigt som hur lång tid det tar att laga maten.

Hur som helst: killen som ibland nämns i bloggen är allergisk mot både det ena och det andra. Alltså gäller det att ta tillfället i akt och laga allt man annars inte får äta. Alltså blev det den kvällen quorn tikka masala och hemmagjort naan. Jag är så olidligt nöjd med mig själv så det kan ingen tro. Himla gott blev det också.

Men disken, OMG, disken!

Antal recept gjorda: 4

Antal kvar: 21