Jag har älskat den sedan jag läste den första gången (var jag fjorton? Eller bara tretton?) och har läst den ett oräkneligt antal gånger. När man säger så så brukar man mena att man läst den kanske fyra gånger. Om jag skulle höfta så har jag nog läst Pappa Långben femton.
Den är rolig, reflekterande och romantisk. Det där sista brukar ju vara det viktigaste men här är det en bisak. Det viktiga är den underbara huvudpersonen, Judy, hennes tankar och livssyn. Men nu var det inte det som var grejen här. Utan en ren omslagsfråga.
En annan kär vän uppmärksammade mig på att den nu kommit i en ny svensk utgåva (den vännen vet uppenbarligen mycket mer om hur man bör ställa sig in). Hon följde dessutom upp med att tipsa om förlag och hur man snabbt skulle få äga den. Jag drabbades av stora ha-begäret. Självklart måste jag äga även denna utgåva! (Att jag redan har två andra är en världslig sak.) När jag för första gången köpte boken (efter kanske fem läsningar) så föll jag handlöst för den här:
Det var så hon var, så hon såg ut, så hon levde. Skrivande, tänkande, ganska enkel och avslappnad. Den nya utgåvan ser ut så här:
Jag känner Judy. Väl. Hon tycker om att vandra över fälten, leva ett aktivt lantliv och ge sig in i livfulla samtal och debatter. Hon är inte en anemisk, halverotisk, vampyrtrendsvamp. Detta är ett omslag som skildrar sin tid, sin trend. Inte boken som den omsluter. Jag blir putt. Fast jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag vill ha den eller ej. Vad tycker ni?
I mitt sökande efter de här omslagen hittade jag också detta och jag undrar banne mig om det inte är min favorit hittills.
Är det för sockersött? Kanske. Men ibland måste man tillåta sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar