Jag valde torkad svamp eftersom jag tror att konserver är innehållslös gegga utan vare sig smak eller näring (min mamma säger det, så det är sant) och lade dem i blöt i typ en timme.
Det är så fint att ärva böcker. När morfar dog så gick jag i hans bokhylla och plockade och lärde känna en helt ny morfar. Han tyckte mycket om poesi och, liksom jag, gamla klassiker. I mitt minne är han snäll, ganska pompös och fullkomligt besatt av de föreningar han ledde. Men som en stilla ström i bakgrunden gick kärleken till mormor som dog många år tidigare. Han blev aldrig nöjd med porträttet han lät måla; jag hittade ett fotoalbum från deras ungdom, fyllt av kärleksdikter.
Som den uppmärksamme läsaren säkert märkt upprörs jag allt som oftast av dumheter som dryftas i media. Jag finner en barnslig tillfredsställelse att ge mig hän åt harm och helig vrede. Dock finns det alltid några frågor som är för vansinniga för att låta sig uppröras över. Just nu görs istället rolig humor av andras upprördhet (klicka på länkarna för att se videoklipp):
Inquiring minds want to know.
This just in: the dog Fluffy made a hugh poo on the head of Elton John, while dancing the chicken dance with the late Lady Diana.
Johan Hilton har läst Pappa Långben av Jean Webster och kommenterar boken på Expressens kultursida. Eller läst och läst, det kanske är att ta i för starkt. Han har skummat lite och fått en bra idé. Han har hittat en nutidsparallell (grooming) som går hem hos läsaren. Den antyder en sexuell spänning från början, att ”Äldre riking som vill förbli anonym väljer ut en söt minderårig barnhemsflicka” för att skicka henne till college i utbyte mot att hon skriver brev till honom. Att det här är fel (den ”äldre rikingen” har aldrig träffat huvudpersonen, Judy, utan mer eller mindre pådyvlas henne av en skollärarinna, inte heller står det någonstans att Judy skulle vara ”söt”) är en sak, men ”recensionen” har större problem än så. Hilton har valt att bortse från bokens viktigare teman för att ta hem enkla poänger. Att knyta texten till en dagsaktuell, brottslig och sexuell företeelse är trevligt, väcker läsarens intresse och låter skribenten sälla sig till en stolt tradition.
För få traditioner är väl så stolta som den att håna böcker skrivna för unga kvinnor? Hilton fråntar Judy all agens i sin text, gör henne till ett försvarslöst offer som utsätts för manipulation av sin manliga försörjare. Snarare är det här en bok med en ytterst handlingskraftig huvudperson, en bok som (likt så många andra i sin genre) främst porträtterar en person snarare än en händelse. Att fokusera fullständigt på det som i Pappa Långben är en relativt perifer kärlekshistoria är att bortse från en roman som främst handlar om en uppväxt och en personlig frigörelse genom utbildning. Som forskaren Birgitta Theander visat har karriär och självförverkligande alltid spelat stor roll i flickboksgenren, något kritiker ständigt blundat för. Den löpande diskussionen kring skrivande, klass och genusfrågor som finns i Websters bok uppmärksammades heller inte i Hiltons text.
Visst är Pappa Långben ett barn av sin tid, men inte, som Hilton vill få det att låta, ett groomat barn av vår.
På en kväll kom jag så här långt. Inte för att det tog särskilt lång tid, men när jag skulle övergå till nästa steg var jag för loj för att orka sätta mig in i hur det skulle gå till. Uppdatering följer.
Det var så hon var, så hon såg ut, så hon levde. Skrivande, tänkande, ganska enkel och avslappnad. Den nya utgåvan ser ut så här:
(Frukost i det gröna, Eduard Manet)
Som jag skrev tidigare drabbades jag i slutet av sommaren av verksamhetslust. Av oanade proportioner. Jag kunde inte virka, alls, men fick för mig att det var det enda som kunde tillfredsställa begäret. Följaktligen hittade jag ett mönster på Internet och satte igång. "Bara för att prova" sa jag, men i bakhuvudet var sängöverkastet praktiskt taget färdigt.
Sedan ett år tillbaka har jag blivit en stor flicka med ett alldeles eget jobb. Jag är bokredaktör och spenderar hela dagarna med att läsa texter och skriva snorkiga kommentarer i marginalen.
Ibland stöter man på olika problem och nu tänkte jag illustrera det här livet med ett exempel och kanske rentav lyckas reda ut hur jag vill göra med det. (Är det oetiskt att lägga ut delar av opublicerat material på Internet? Ja, det är det absolut men det är bara en mening och en översättning. Det handlar inte om en stackars författares tunnaste, mjukaste hudlager under lupp för att hela världen ska skratta åt pigmentfläckarna.)
Anyhoo, i boken finns ett exempel inom parentes: ”(For an extreme illustration, Google ʼTexas Cheerleader Mom.ʼ)” När man som redaktör läser den här meningen vet man att det är fara å färde. Varför har författaren skrivit något som:
nämner ett märke (det är väl okej, men lite svider det)
har en så uppenbart kort livslängd (jag tar här för givet att det är ett pinsamt youtube-klipp på en mamma som får en knäpp och vrålar på/hejar hysteriskt på sin dotter)
En googling senare fördjupas problemet ytterligare: exemplet är ganska bra. Mamman har engagerat en lönnmördare för att ha ihjäl mamman till sin dotters främsta konkurrent i hejarklackstruppen (folk är galna). Det här är ändå en berättelse som kommer att finnas på Internet länge än, till skillnad från ett tillfälligt videohån som har en ganska kort livslängd. Ännu ett trassel är att alla resultaten är på engelska.
Alltså måste redaktören, jag, ta ställning till om exemplet är så viktigt att det ska vara med ändå, om problemet att länkarna är på engelska är så stort att exemplet bör strykas. Översättaren har valt att stryka och det är ju en vägledning. Till slut bestämmer jag att trots att det är tråkigt att den ganska intressanta historien om den knasiga mamman inte når svenska läsare, så är det lite överflödigt att översätta en bok om man tar för givet att läsarna utan problem ska gå över till att läsa engelska hemsidor. Hej då meningen, där försvann en nyans av författarens ursprungliga tanke, nu tar vi fikapaus.
Dramatiskt, det här livet.
