Förlåt, hur var namnet?

What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet.

Jag har ingen relation till mitt namn. Det är klart jag svarar på tilltal, men jag blir liksom lite förvånad när någon använder mitt namn. Det är jag som är jag, inte mitt namn. Är det så att alla känner på samma sätt? Det är min subjektiva syn på mig själv, namnet är en objektssyn på mig. Inte så att jag tycker att namn är dumma, att mitt eget är hemskt eller att jag önskar att folk kunde lägga av med att ropa på mig, det känns bara konstigt.

Det har säkert delvis att göra med att jag aldrig egentligen kallats för mitt namn. Föräldrarna sa det bara (och säger fortfarande) när jag inte riktigt var lika perfekt som vanligt. Jag kopplar det helt enkelt lite till att bli tillsagd. När jag är underbarajag så använder de en lång rad smeknamn som gör mig glad, men verkligen är för fåniga för att upprepas.

Ett annat skäl är att jag har ett väldigt vanligt namn. Då känner man sig inte unik, jag har alltid varit i situationer när jag associerar mitt namn med andra personer om inte i första hand så åtminstone också. I högstadiet hade jag en period med tre personer som hette som jag i klassen.

Sedan är det också ett namn som inte gör sig för smeknamn. Det är kort och i grund och botten ett smeknamn i sig självt. Därför har jag förstås alltid tyckt att det är dödstufft med smeknamn, men aldrig haft några själv.

Får jag föreslå Powerouffpinglan?