Liten har blivit stor

När jag började med den här bloggen var det tänkt att den skulle vara hemlig, till och med för den den var till. Det sprack ganska fort.

Sedan tänkte jag att bara han skulle veta. Det gick också i putten.

Nu har han kommit hem och tanken med bloggen är uppfylld (utom att laga 25 rätter ur en viss kokbok, det självdog rätt snabbt). Nu har jag i stället blivit headhuntad. Vi får se hur allt slutar.

Kära läsare, kanske lever vi vidare, kanske inte, men på Total Eclipse finns vi!

Homecoming

I dag kommer han hem. För att stanna.

De nio månaderna har gått och vi har klarat det. Det har på det hela taget gått bättre än jag trodde, men det är ändå skönt att det är över. Jag tror att det borde finnas en massa reflektioner, har jag växt som människa av upplevelsen, har han? Men jag har inga just nu, bara en lyckoboll i magen för att jag återigen ska bli vi.

Inga do's, bara dont's

Tack vare teknik och omgivning gör jag mer och mer bara det jag tycker om. Och ju mer jag bara gör det jag tycker om, desto mer inser jag hur tråkigt det andra är*.

Några exempel:

• läsa kvällstidningar. När jag bodde hemma fanns det alltid kvällstidningar att läsa. Mord och kändisskvaller och rådgivningsspalter var en del av vardagen. Sedan flyttade jag hemifrån (helt tillfälligt, har vi kommit överens om) och hade ingen lust att lägga pengar på det. När jag hälsar på tänker jag att nu, nu ska det bli lite guilty pleasure. Skvaller, skräp och dålighet – bring it! Och så blir jag så besviken. Det är liksom bara tråkigt.
• se på vanlig tv. Det är underbart att bara se på tv som man gillar, hela tiden.
• shoppa. Egentligen är det mest jobbigt. Man hittar inget, man svettas i provrum, man måste gå en massa utan att se natur. Nä.
• lyssnar på annan radio än p1. Jag minns när min mamma sa att hon skulle kunna lyssna på p1 hela dagarna och att det nog skulle vara ett ganska bra sätt att använda sin tid. Jag skrattade rått och tyckte att det var det tråkigaste jag hört. Mamma, du hade rätt. More importantly: jag hade fel.

Det enda problemet är att det här skapar ett slutet system. Jag får inga nya förslag på hur man ska gå vidare. Hittar inga nya tv-program eftersom jag aldrig "råkar" se något. Blir sugen på nya kläder (eller upptäcker att de gamla är i trasor) men de infinner sig aldrig av sig själva i min garderob. Upptäcker någon som helst ny musik.

Men det är det värt.

*Detta skall alltså inte blandas samman med sådant jag inte gör men inte tycker är dumt. Till exempel att frivilligt läsa romaner som publicerats efter 1940. Eller handlar om tiden efter 1940.

Hederlig svensk gryta

Nu undrar ni naturligtvis hur det blev? Det blev bra. Utom att jag halverade receptet och det blev ganska torrt – men det var nog mest mitt fel.

Jag valde torkad svamp eftersom jag tror att konserver är innehållslös gegga utan vare sig smak eller näring (min mamma säger det, så det är sant) och lade dem i blöt i typ en timme.

Sedan läste jag på förpackningen. Det skulle vara tio minuter. Ja ja, det blir nog bra.

Sedan drog jag igång och förnöjdes över det enkla receptet och hur himlans snabbt det gick. Och hur svårt det är att göra en såsig redning utan att stå upp till knäna i smör sedan.

När det nästan var klart hade jag ett krisartat ögonblick när jag inte hittade min till tillfället inköpta persilja. Men sedan dök den upp.

Ordning och reda är a och o här på Aldrig veterinär.

Antal recept gjorda: 6

Antal recept kvar: 19

Nämen ...

Oj då.

Minsann.

Tänka sig!

DIY

I min umgängeskrets fanns länge en ung man som hade en mycket hemvävd bakgrund. För tillfället menar jag detta nästintill bokstavligt, hans mamma (kanske också pappa?) var väldigt pysslig och mycket gjordes från grunden.

Det stående skämtet var att han en gång förvånat utbrast "Går det att köpa ströbröd?!" Hemma hos honom var det alltid gammalt, hemmagjort bröd som blev till ströbröd till slut.

Nu har jag själv en liknande uppelvelse. Amanda tipsade om en spännande gryta häromsistens. Den vill man ju göra. Men den innehåller svamp, och inte nog med det, flera sorters svamp. "Blandsvamp". Jag är van vid att den enda svamp som finns att tillgå förutom champinjoner är den man plockat själv. Alltså kan jag inte begripa hur man ska få tag i mer än en sorts svamp innan säsongen är här (eftersom förra säsongens torkade trattkantarell tog slut för kanske en månad sedan). Jag anar att det på en undanskymd plats i min mataffär finns ett outforskat svampställe.

Böcker och kärlek i generationer

Det är så fint att ärva böcker. När morfar dog så gick jag i hans bokhylla och plockade och lärde känna en helt ny morfar. Han tyckte mycket om poesi och, liksom jag, gamla klassiker. I mitt minne är han snäll, ganska pompös och fullkomligt besatt av de föreningar han ledde. Men som en stilla ström i bakgrunden gick kärleken till mormor som dog många år tidigare. Han blev aldrig nöjd med porträttet han lät måla; jag hittade ett fotoalbum från deras ungdom, fyllt av kärleksdikter.

Och i min hylla står boken hon gav honom fredsåret 1945, fyra år innan min mamma föddes.

Saker vi inte orkar ta upp

Som den uppmärksamme läsaren säkert märkt upprörs jag allt som oftast av dumheter som dryftas i media. Jag finner en barnslig tillfredsställelse att ge mig hän åt harm och helig vrede. Dock finns det alltid några frågor som är för vansinniga för att låta sig uppröras över. Just nu görs istället rolig humor av andras upprördhet (klicka på länkarna för att se videoklipp):

• Donald Trump vill att Obama ska bevisa att han är född i USA (han är ju trots allt svart! Vem vet, liksom). Nu har Obama gjort det. Men det kan ju varit en förfalskning. Och vilka betyg hade presidenten egentligen i skolan? Personligen tror jag att hans skostorlek är en konspiration. (Den stora frågan borde vara huruvida Donal Tupé verkligen spelar med öppna kort.) Å andra sidan hånar Obama honom fruktansvärt i talet som länken leder till. Tackars Trumpy ser trumpen ut.
• Nagellack på en liten pojke. (Daily Show hånar med sanningen som bara de kan.) Med tanke på den oro som verkar finnas att snoppar världen över ska ramla av så snart deras maskulinitet hotas undrar jag om detta är en nedtystad epidemi? Manliga läsare, är det så att efter en genusosäker dag så sitter den lite lösare? Är det därför det är så viktigt att ha rätt sorts kalsonger som håller paketet på plats?

Inquiring minds want to know.

Judy igen

Amanda har skrivit ett inlägg som jag om jag inte visste bättre skulle ta som direkt smör. Det är underbart, hear hear!

Grytan som blev till

Jag letade rätt på ett grytrecept. Det var lätt, det var gott, det var bra. Enda problemet var att det mest var soppa och eftersom soppa inte är mat* så gick det inte an. Men det var bara att låta vattnet koka bort så slutade allt väl.

Det var lite olika rotfrukter i och jag märker att jag gillar det mer och mer. Många olika smaker och massor av stadiga bitar att tugga på. Linserna försvann lite i röran av andra saker och det var också bra, det nyttigaste ska märkas minst är nog min melodi.

Antal recept gjorda: 5

Antal recept kvar: 20

*Försök inte med mig. Soppa är dryck. Folk väntar sig att man ska äta massor med vätska och i verkligheten blir man bara mätt av de kopiösa mängderna bröd man äter till. Och bröd och smör är liksom inte hela kostcirkeln.

Deklarera mera

Jag är egen företagare. Inte för att jag vill. Inte för att jag är flexibel. Inte för att jag vill ha ett fritt förhållande till arbetsmarknaden och kunna studsa mellan olika "stimulerande jobb". Utan för att det bara blev så.

Nu har jag hur som helst deklarerat för första gången. Det är vansinnigt höga vuxenpoäng på att deklarera ett företag. Det har också en udda detalj: Bokföringslagen. Förutom att deklarera så måste ett företag bokföra. Det är ganska omfattande och innefattar att skriva ner allt man gör med pengar och ha ett papper som bevisar att man faktiskt har gjort det. Fast ingen vill se pappret. Det finns till för att Skatteverket eller någon (Anders Borg?) ska kunna kolla att man deklarerat korrekt och inte försnillar pengar. Inget konstigt med det egentligen.

Det väckte tanken: det är ändå bra lite man måste göra. All annan lag handlar bara om vad man inte får göra. Jag tror inte jag varit tvungen till någonting sedan jag var tvungen att gå i grundskolan.

Det skulle väl vara att deklarera då.

Grytan

Ibland har jag ett konstigt förhållande till mat. Det bygger på ett antal ganska starka åsikter eller läggningar, som inte riktigt går ihop.

• Jag tycker att det är dödstråkigt att handla mat.
• Jag tycker att det är dödstråkigt att planera mat.
• Jag tycker att det är dödstråkigt att laga vardagsmat.
• Jag tycker att det är jätteroligt att laga ny, rolig mat i korta vågor av inspiration.
• Jag är alltid jättehungrig och tycker mycket om att äta.

Följdeffekterna är ganska lätta att överblicka. Jag blir jättehungrig (aka jättesur) orkar inte handla/laga mat och äter i stället skräp (läs: mackor). Det är ett av de viktigaste skälen till att jag älskar att äta ute. Man slipper allt det jag ogillar (framför allt the dreaded planering) och får ändå god och rolig mat.

Dock var inte det vitsen med den här funderingen. I stället handlar den om grytor.

Vafalls? Jo, jag har en obegriplig faiblesse för grytor. Inte maten i dem nödvändigtvis, men själva grytorna. Har en trevlig kompis i gjutjärn och det är något med att stå där och röra med min träsked som gör att myset rinner genom mig. Jag tror att jag för ett ögonblick tror att jag är i det här:

(Ja, det är Hugh, nej, jag är inte en stalker. Ännu.)

Snarare än det här:

Vilket det förstås inte är något större fel på, men det skriker ju inte direkt "gjutjärnsgryta som kokat i fem timmar medan man då och då rört runt med sin träslev". Varför man nu skulle vilja göra det.

I alla fall, i ett desperat försök att komma till saken: vad finns det för vegetariska grytor? Det känns som om det alltid är en halv kalv som ska rostas och sedan koka i fem timmar. Kan man få till den där mustigheten (och matigheten) på bara grönsaker? Utan att det är en tomatsås som försöker att låtsas som ingenting?

This is BBC news

Som svensk så känns det ju otänkbart att en norrman någonsin skulle vara arg – de låter ju så glada! På samma sätt tror jag att radiopratarna på BBC 4 skulle kunna säga något i stil med:

This just in: the dog Fluffy made a hugh poo on the head of Elton John, while dancing the chicken dance with the late Lady Diana.

Och jag skulle nog tro att det var både sant och viktigt. The Queen's English has a certain ring to it.

A Cambridge dream

Förra gången var Cambridge fint. Vi gick omkring i det ganska ruggiga vädret, shoppade, åt ute massor och gick på evensong i Kings College chapel (gosskörer som rutinerat knäböjer och lägger huvudena i notbladen när det är dags för bön). Nu är det ... helt otroligt. Jag visste att det skulle vara varmare än Uppsala, men jag trodde att det skulle vara som att åka till Skåne. I stället är det som att åka till södra Frankrike.

Som av en händelse har vi råkat hyra ett hus. Det var först ett rum men sedan fick ägarinnan för sig att åka till Bali och lämnade oss med ett trevåningshus från den viktorianska tiden med trädgård. Och vilken trädgård. En damm, en fontän! En bro!!

Vi sitter på verandan och tror inte att det är sant.

Jag försöker också göra massor av saker. Vi har puntat, vilket, precis som jag förutsåg, is the only way to travel. Man står längst bak i en avlång båt och stakar sig fram med hjälp av en lång (kanske tre meter lång) påle. Det går otroligt långsamt, är ganska tungt och bygger på en teknik man kan träna sig till. De unga (stiliga) männen som puntar turister undviker skickligt oss andra när vi står still på tvären mitt i floden. När man väl kommit rätt är de tillbaka för att varva en. Är man snabb nog kan man hänga med och få en gratis guidad tur – eller, som idag, bli en del av den. Jag satt på stranden och läste utanför Trinity College och hörde plötsligt att jag pekades ut ("lady reading on the bench"), när jag tittade upp log ett dussin glada turister mot mig.

Vila

Jag är lite trött. Så jag åker till honom och gör det här ett tag.

Våren vid fågelbordet

Grönfinken har skaffat sig en chubby hubby (eller en trind tant)!

Stand by your man

En vän filosoferade härom dagen kring samhällets syn på tvåsamhet. Som många vet är det väldigt svårt att ägna sig åt till exempel tresamhet eller ensamhet utan att samhället antyder att man borde läggas in för vård, men det var inte detta hon tog upp. I stället handlade det om hur man romantiserar tvåsamheten, den eviga kärleken och att finna den rätta – för att sedan samtidigt hävda att intet är som ny kärlek. Gammal kärlek rostar tycker man. Eller snarare, tråkar ihop till en hög av svenssonslem. Som man säger: Gör livet levande – ha en affär!

Det här resonemanget fick mig att tänka på en personlig käpphäst. Om det är något vi gillar här på aldrig veterinär så är det käpphästar. Vi har ett ganska väl utrustat stall och tycker att det är viktigt att alla får komma ut på grönbetet ibland. Alltså:

Dagens käpphäst:

Tv-serier om fula, feta, otrevliga män som av obegriplig anledning älskas av sina vackra, välfriserade hustrur. Och sedan försöker vara roliga.

Jims värld: Det mest typiska exemplet. Han är en idiot på nya spännande sätt i varje avsnitt. Hon tycker att det är irriterande. På slutet tycker hon att han är underbar. Han har inte ändrat sig, bett om ursäkt eller erkänt att han haft fel. After all, he's just a man. Han är ful, fet och ovårdad, hon är ett under av fräschör.

Cosby: Originalet. Bill gjorde dumma saker (minns mest att han gömde stora mackor för henne), hon förlät.

Everybody loves Raymond: Flera generationer av fenomenet.

Family guy: Usch samt blä.

Simpsons: Jag vet att det är roligt, men det är ju samma grej. Dump him Marge, you could do better!

Bubblare:

Two and a half men: Här förekommer det ju knappt några kvinnor med repliker (eller ordentliga kläder) men annars så har den alla de typiska signumen. Varför var Charlie den högst betalde skådespelaren på tv? Jag kan förlåta att det var sexistiskt och otrevligt, men tråkigt, det kan jag aldrig förlåta.

Detta kan ses som en underkategori till käpphästen: Kvinnor som gillar män som är idioter/farliga/otrevliga/tråkiga bara för att männen är kära i dem (kvinnorna). Det är för tusan inte ett tillräckligt skäl.

Grått ludd

Det är naturligtvis jättetrist väder, men när man äter frukost och hela världen är lite grå så är den också lite mild, lugn och försiktig. Inget sticker i ögonen och tiden står stilla.

Frukost

Jag är inte mycket för finporslin. Eller rättare sagt, jag är inte mycket för att ha ett särskilt, fint porslin (rum, kläder, möbler) som man inte får använda annat än när gäster är hos en. Det ger en trist känsla av att hemmet är satt på undantag när det "bara" är de boende hemma.

Fast så tycker väl alla. Hur som helst: Det här är vårt lyxfrukostporslin* som gör varje helg till en fest.

Gud så borgerligt.

*Lyxfrukost: fil och hemmagjord müsli, blodgrape, rostebröd och kanske en croissant. Och en kanna te förstås.

Skott

I Uppsala är det ännu en sådan där dag när det är så gråmulet att det liksom aldrig blir riktigt ljust. För att trösta ska jag berätta om något jag och han där borta (han är där bort igen nu, det är dåligt) satte i gång i förra veckan. Vi tog de första stegen mot att bli självförsörjande!

Kanske är det lite blygsamma steg, men ändå. Vi satte helt enkelt frön i små krukor och ställde på fönsterbläcket. Nu har det grott och står som små sköra propellrar som på bara en timme lutar sig mot solen igen när man vänt dem från fönstret.

Vi slog oss lösa på broccoli, vitkål, blomkål, timjan och mynta. Till min förvåning är myntan det enda som inte kommit upp ännu. Alla säger att man ska vara försiktig med mynta, det blir snabbt som ett ogräs och sedan blir man aldrig av med det. Får stå där och gräva år efter år. Jag är ganska förtjust i myntate, men banne mig om jag får skiten att överleva! Jag tror att jag ska byta karriär, bli professionell utrotare av mynta.

Skäliga priser.