Hugh Fearnley-Whittingstall bodde i London och var deppig. Han ville bo på landet, laga god och närproducerad mat. Alltså flyttade han till Dorset, till River Cottage. Sedan bidde det en matlagningsserie av det hela också. På sistone är Hugh mitt hjärtas (andra) man. Han kallas tydligen också för Hugh Hairy Whittingstall, samt Hugh Fearles Eats It All. Det passar ganska bra. Han är den sortens engelsman som alltid ser lite svettig och smutsig ut och är oändligt charmig. Men det är inte det centrala. Poängen är istället att Hugh lever en av mina hetaste drömmar: downshifting. Detta är en fånig fluga bland statsbor med ekosamvete och landsortsvurm. Idén är just att flytta till landet och leva av det naturen (och trädgården) kan ge.
Jag irriteras av vårt samhälle. Man pratar om att åka på spa, om hur man ska bota sin huvudvärk/uppblåsta mage/sömnlöshet. Min hemmasnickrade teori är att allt i allmänhet beror på: stress; dålig kost; bristande motion (och då menar jag inte att man borde träna ihjäl sig, jag menar stillasittande tillvaro). Lösningen går också i självgod översittarstil: jobba mindre, tjäna mindre, spendera mindre. Om behovet av ägande, av saker, var mindre, så skulle problemet vara mindre. Åtta timmars arbete är för mycket för de allra flesta. Det blir inget kvar för matlagning, tvätt, städ, motion. För att inte tala om nära och kära. Det tär på vår jord på alla sätt.
- Men för fan, här sliter jag med mitt trista jobb och tjänar knappt tillräckligt för att hålla ungarna i ordentliga kläder och den där hoppan sitter och säger att det är bara att jobba mindre! Överklasskit.
Ja, det är det verkligen. Det här är inte ett alternativ för många (flertalet?) som bara försöker få sin ekonomi att gå ihop. Trots det är det ett alternativ som oerhört få av de som kan utnyttjar. Jag drar in ganska lite pengar i månaden och kan tack vare ett privilegierat billigt boende och delade kostnader med han som är i andra landet just nu, klara mig utan att behöva jobba heltid. Det gör mitt liv bättre. Det gör min klimatpåverkan mindre. Den rikaste delen av vår befolkning är den som orsakar mest utsläpp, det är de som har möjligheten, friheten, att påverka mest. Det är på denna grupp det största ansvaret ligger.
Nu har jag gett mig in i en hetsig politisk utläggning, den ligger nära mitt hjärta och kommer säkert att återkomma. Just i dag var dock tanken en annan: Hugh. För att hoppa direkt till pudelns kärna: Vill man då?
Svaret är nog, efter moget övervägande: Kanske inte. Jag tror att livet på landet skulle bli, kanske inte för långsamt (jag är ganska långsam) utan för ensamt. Mina vänner vill jag ha inpå knuten, tillräckligt nära för att kunna träffa dem en vanlig vardagskväll. Och så måste man ha bil. Bara det.
Vad ska man göra då? Vi får väl se. Att handla ekologiskt ska jag bli bättre på. Det kostar bara några kronor extra, det har till och med jag råd med. Jag drömmer om ett hus som går att cykla till, ett hus med en trädgård som rymmer omkring 30 kvm odlingsmark för ett grönsaksland som inte skulle uppta mitt liv utan bara min fritid. Det här är ganska långt borta, både ekonomiskt och känslomässigt. Så länge tänkte jag satsa på kolonilott. 200 spänn om året (!) och enkelt att ta hand om. Och landet, där blir det nog odla så det står härliga till i sommar.
Om jag inte tröttnar innan dess förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar