Sängöverkastet, eller hur man tar sig vatten över huvudet (en steg för steg-guide)

Som jag skrev tidigare drabbades jag i slutet av sommaren av verksamhetslust. Av oanade proportioner. Jag kunde inte virka, alls, men fick för mig att det var det enda som kunde tillfredsställa begäret. Följaktligen hittade jag ett mönster på Internet och satte igång. "Bara för att prova" sa jag, men i bakhuvudet var sängöverkastet praktiskt taget färdigt.

Synd bara att mönstret var obegripligt. Jag dechiffrerade texten med hjälp av min nybörjarhandbok i virkning och långsamt växte rutan - om och om igen. Man virkar i "varv", man kan säga att det är rutans olika årsringar som växer utåt. Efter många försök och en instruktionsvideo på youtube så hade jag till slut fattat de två första varven. Sedan tog det stopp. Vad menade de, hur skulle det bli, vad tusan var logiken i den här röran?!

Det var dags att ta i med hårdhandskarna. Med andra ord: fråga farmor. Farmor kan allt (människan gör sina egna korgar för sjutton) och hjälper gärna till. Hon förklarade hur det skulle vara och kom också med det bästa tipset:

- Kör på, man brukar inte fatta förrän man har kommit en bit ändå.

Nu hade jag bemästrat rutan och det var bara garnet som fattades. Ett stort beslut som det här kunde man ju inte låta det växa någon mossa på så jag engagerade hela familjen. Farfar och farmor tog reda på den rätta garnbutiken och insåg att den hade öppet i en ynka halvtimme till. Ingen tid att förlora! Modershjärtat och jag hoppade in i bilen och gav oss av på jakt efter affären som enligt farmors beskrivning "låg i ungefär det här området och hette något i ungefär den här stilen". Mot all förmodan hittade vi dit och jag valde de härliga färgerna som syns ovan i den underbara butiken.

Efter att ha skissat lite förstod jag att detta inte skulle bli klart i första taget, alltså var det lika bra att virka med tanke på den lite större sängen som jag och han i det andra landet tänker köpa när han kommer tillbaka. Då skulle det bli inalles 380 rutor.

Tre hundra åttio rutor.

Sex månader senare har jag virkat ungefär 110 stycken. Det är fint, det är mycket. Men det är banne mig inte ens en tredjedel. Min största oro är att jag ska tröttna, kanske inte på virkandet, det må väl vara hänt, men på mönstret, på färgerna. Att jag ska lägga ett år på överkastet och sedan aldrig använda det.

Det blir väl till att skaffa gästsäng då.