Längtan till landet

Jag spenderar somrarna på en ö i en skärgård. Livet är långsamt, naturnära och badvänligt. Det helt enkelt ganska bra. Det är också underligt eftersom det är ett fullständigt avbrott från det som så ofta dominerar livet i staden: arbete och konsumtion. Arbetet klarar man sig utan (tror man), konsumtionsstoppet får man otrolig abstinens av efter en så där två, tre veckor. Då går man i desperation till öns lilla trålbod och pillar på skitdyra, fula, handgjorda nyckelskåp/smörknivar/ackvareller och sedan går man hem. Ens mamma köper en trasmatta.

Livet på landet går i stadier, ungefär tre stycken:

Tagga ner, bruden!

I det här stadiet försöker man gå ner i tempo lite, finna lugnet, lunket, som gör sommartillvaron till en lisa för själen. För Lisa. Ni fattar. Det är astråkigt. Man går runt som en kollrig höna (vad är kollrig, hur beter sig oroliga hönor? Men det låter rätt) och kan omöjligt acceptera att det ska vara så lite stimulans på det här stället. Det här varar minst en vecka, beroende på hur stressad man var från början.

Det ljuva livet

Nu är man där. Dagarna går långsamt, huden mörknar långsamt i solen och man läser böcker i travar. Ibland flyger en humla förbi. It's the only way to live.

Verksamhetslust

Det visar sig att livet i en hängmatta inte är riktigt så utmanande som man trodde. Något mer ska man väl göra? Det kanske är nu jag ska lära mig sticka, virka, sy, väva mattor, ploga en åker, bli självförsörjande?

Därpå börjar ett jätteprojekt som antingen ges upp ganska snart när det vanliga livet börjar (ungefär september) eller som löper över hela nästa år.

Detta år är det operation: virka ett överkast.

Ön har en särskild plats i mitt hjärta och representerar utomhusliv, långsammare takt och frihet. Förra året hade jag min första verkligt lediga sommar på flera år och upptäckte flera härliga saker. Den kanske allra härligaste var att jag faktiskt tröttnade på att vara där. Det låter lite konstigt, men jag brukar alltid åka därifrån med sorg i kroppen och en känsla av att staden är fel fel fel. Att livet inte riktigt är som det ska vara när man måste ha skor på fötterna och inte behöver gå ut för att komma till toaletten. Nu insåg jag istället att ön är en del av mitt liv, en underbar del, men bara en del. Resten av livet fyller också en funktion - det är inte bara en väntan på att får resa dit igen.

Om man bara slapp ha skor hela tiden.