Mitt imponerande misslyckande med att hålla bloggen hemlig för dess enda tilltänkta läsare fick mig att fundera över språket.
Om bloggen nu enbart är tänkt att läsas av honom varför skriver jag den
- på Internet och inte i form av vykort eller mejl?
- inte direkt till honom, "Kära ..." och i du-form?
- mest om saker som han redan vet?
Svaren lyder så här: Själva skälet att starta en blogg var ju för att det har "alla andras flickvänner", alltså är det ett måste. Det är också roligare att skriva i allmän form, Internet är stort och vem vet vilka som hittar hit. Det är roligt att tänka sig att mystiska människor man aldrig träffat är en del av ett internt skämt. Om du har hittat hit och vet med dig att du inte är den det här främst riktar sig till - välkommen! Självklart är jag bara glad om andra också tycker att min svada är läsvärd.
Den sista frågan är enkel: han vet ju allting. Det finns inga hemligheter och ingenting jag inte berättar. Han får se det som favorit i repris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar