Revolution, en uppdatering

Som jag skrivit om tidigare har vi ett litet fågelbord på balkongen. Den enda som verkade bry sig om det, en grönfink, skrämde jag vettet ur genom att lägga ut sockerkaka till honom. Jag trodde att det var slutet för vår fågelrestaurang, men icke.

Grönfinken hade uppenbarligen ett terrorvälde på gång. Han regerade sitt område med järnhand och hade en invandringspolitik som Sverigedemokraterna skulle tycka var lite att ta i. Tack vare sockerkakslandminorna är revolutionen ett faktum. Ett litet kotteri utmanare har vågat sig fram med en ganska illa tilltygad koltrast i spetsen. Han åt under loppet av en vecka upp alla sockerkaka tillsammans med några andra killar av olika arter. Så fort det blev rent kom grönfinken tillbaka och började nöjt krubba igen. Han verkar dock inte (ännu) ha skrämt bort alla andra, en spänd vapenvila råder. Hur ska det utveckla sig? Spänningen är olidlig.

River cottage och drömmen om att skifta ner

Hugh Fearnley-Whittingstall bodde i London och var deppig. Han ville bo på landet, laga god och närproducerad mat. Alltså flyttade han till Dorset, till River Cottage. Sedan bidde det en matlagningsserie av det hela också. På sistone är Hugh mitt hjärtas (andra) man. Han kallas tydligen också för Hugh Hairy Whittingstall, samt Hugh Fearles Eats It All. Det passar ganska bra. Han är den sortens engelsman som alltid ser lite svettig och smutsig ut och är oändligt charmig. Men det är inte det centrala. Poängen är istället att Hugh lever en av mina hetaste drömmar: downshifting. Detta är en fånig fluga bland statsbor med ekosamvete och landsortsvurm. Idén är just att flytta till landet och leva av det naturen (och trädgården) kan ge.

Jag irriteras av vårt samhälle. Man pratar om att åka på spa, om hur man ska bota sin huvudvärk/uppblåsta mage/sömnlöshet. Min hemmasnickrade teori är att allt i allmänhet beror på: stress; dålig kost; bristande motion (och då menar jag inte att man borde träna ihjäl sig, jag menar stillasittande tillvaro). Lösningen går också i självgod översittarstil: jobba mindre, tjäna mindre, spendera mindre. Om behovet av ägande, av saker, var mindre, så skulle problemet vara mindre. Åtta timmars arbete är för mycket för de allra flesta. Det blir inget kvar för matlagning, tvätt, städ, motion. För att inte tala om nära och kära. Det tär på vår jord på alla sätt.

- Men för fan, här sliter jag med mitt trista jobb och tjänar knappt tillräckligt för att hålla ungarna i ordentliga kläder och den där hoppan sitter och säger att det är bara att jobba mindre! Överklasskit.

Ja, det är det verkligen. Det här är inte ett alternativ för många (flertalet?) som bara försöker få sin ekonomi att gå ihop. Trots det är det ett alternativ som oerhört få av de som kan utnyttjar. Jag drar in ganska lite pengar i månaden och kan tack vare ett privilegierat billigt boende och delade kostnader med han som är i andra landet just nu, klara mig utan att behöva jobba heltid. Det gör mitt liv bättre. Det gör min klimatpåverkan mindre. Den rikaste delen av vår befolkning är den som orsakar mest utsläpp, det är de som har möjligheten, friheten, att påverka mest. Det är på denna grupp det största ansvaret ligger.

Nu har jag gett mig in i en hetsig politisk utläggning, den ligger nära mitt hjärta och kommer säkert att återkomma. Just i dag var dock tanken en annan: Hugh. För att hoppa direkt till pudelns kärna: Vill man då?

Svaret är nog, efter moget övervägande: Kanske inte. Jag tror att livet på landet skulle bli, kanske inte för långsamt (jag är ganska långsam) utan för ensamt. Mina vänner vill jag ha inpå knuten, tillräckligt nära för att kunna träffa dem en vanlig vardagskväll. Och så måste man ha bil. Bara det.

Vad ska man göra då? Vi får väl se. Att handla ekologiskt ska jag bli bättre på. Det kostar bara några kronor extra, det har till och med jag råd med. Jag drömmer om ett hus som går att cykla till, ett hus med en trädgård som rymmer omkring 30 kvm odlingsmark för ett grönsaksland som inte skulle uppta mitt liv utan bara min fritid. Det här är ganska långt borta, både ekonomiskt och känslomässigt. Så länge tänkte jag satsa på kolonilott. 200 spänn om året (!) och enkelt att ta hand om. Och landet, där blir det nog odla så det står härliga till i sommar.

Om jag inte tröttnar innan dess förstås.

Sängöverkastet, eller hur man tar sig vatten över huvudet (en steg för steg-guide)

Som jag skrev tidigare drabbades jag i slutet av sommaren av verksamhetslust. Av oanade proportioner. Jag kunde inte virka, alls, men fick för mig att det var det enda som kunde tillfredsställa begäret. Följaktligen hittade jag ett mönster på Internet och satte igång. "Bara för att prova" sa jag, men i bakhuvudet var sängöverkastet praktiskt taget färdigt.

Synd bara att mönstret var obegripligt. Jag dechiffrerade texten med hjälp av min nybörjarhandbok i virkning och långsamt växte rutan - om och om igen. Man virkar i "varv", man kan säga att det är rutans olika årsringar som växer utåt. Efter många försök och en instruktionsvideo på youtube så hade jag till slut fattat de två första varven. Sedan tog det stopp. Vad menade de, hur skulle det bli, vad tusan var logiken i den här röran?!

Det var dags att ta i med hårdhandskarna. Med andra ord: fråga farmor. Farmor kan allt (människan gör sina egna korgar för sjutton) och hjälper gärna till. Hon förklarade hur det skulle vara och kom också med det bästa tipset:

- Kör på, man brukar inte fatta förrän man har kommit en bit ändå.

Nu hade jag bemästrat rutan och det var bara garnet som fattades. Ett stort beslut som det här kunde man ju inte låta det växa någon mossa på så jag engagerade hela familjen. Farfar och farmor tog reda på den rätta garnbutiken och insåg att den hade öppet i en ynka halvtimme till. Ingen tid att förlora! Modershjärtat och jag hoppade in i bilen och gav oss av på jakt efter affären som enligt farmors beskrivning "låg i ungefär det här området och hette något i ungefär den här stilen". Mot all förmodan hittade vi dit och jag valde de härliga färgerna som syns ovan i den underbara butiken.

Efter att ha skissat lite förstod jag att detta inte skulle bli klart i första taget, alltså var det lika bra att virka med tanke på den lite större sängen som jag och han i det andra landet tänker köpa när han kommer tillbaka. Då skulle det bli inalles 380 rutor.

Tre hundra åttio rutor.

Sex månader senare har jag virkat ungefär 110 stycken. Det är fint, det är mycket. Men det är banne mig inte ens en tredjedel. Min största oro är att jag ska tröttna, kanske inte på virkandet, det må väl vara hänt, men på mönstret, på färgerna. Att jag ska lägga ett år på överkastet och sedan aldrig använda det.

Det blir väl till att skaffa gästsäng då.

Redaktörsvardag

Sedan ett år tillbaka har jag blivit en stor flicka med ett alldeles eget jobb. Jag är bokredaktör och spenderar hela dagarna med att läsa texter och skriva snorkiga kommentarer i marginalen.

Ibland stöter man på olika problem och nu tänkte jag illustrera det här livet med ett exempel och kanske rentav lyckas reda ut hur jag vill göra med det. (Är det oetiskt att lägga ut delar av opublicerat material på Internet? Ja, det är det absolut men det är bara en mening och en översättning. Det handlar inte om en stackars författares tunnaste, mjukaste hudlager under lupp för att hela världen ska skratta åt pigmentfläckarna.)

Anyhoo, i boken finns ett exempel inom parentes: ”(For an extreme illustration, Google ʼTexas Cheerleader Mom.ʼ)” När man som redaktör läser den här meningen vet man att det är fara å färde. Varför har författaren skrivit något som:

• nämner ett märke (det är väl okej, men lite svider det)

• har en så uppenbart kort livslängd (jag tar här för givet att det är ett pinsamt youtube-klipp på en mamma som får en knäpp och vrålar på/hejar hysteriskt på sin dotter)

En googling senare fördjupas problemet ytterligare: exemplet är ganska bra. Mamman har engagerat en lönnmördare för att ha ihjäl mamman till sin dotters främsta konkurrent i hejarklackstruppen (folk är galna). Det här är ändå en berättelse som kommer att finnas på Internet länge än, till skillnad från ett tillfälligt videohån som har en ganska kort livslängd. Ännu ett trassel är att alla resultaten är på engelska.

Alltså måste redaktören, jag, ta ställning till om exemplet är så viktigt att det ska vara med ändå, om problemet att länkarna är på engelska är så stort att exemplet bör strykas. Översättaren har valt att stryka och det är ju en vägledning. Till slut bestämmer jag att trots att det är tråkigt att den ganska intressanta historien om den knasiga mamman inte når svenska läsare, så är det lite överflödigt att översätta en bok om man tar för givet att läsarna utan problem ska gå över till att läsa engelska hemsidor. Hej då meningen, där försvann en nyans av författarens ursprungliga tanke, nu tar vi fikapaus.

Dramatiskt, det här livet.

Plats på scen

Mitt imponerande misslyckande med att hålla bloggen hemlig för dess enda tilltänkta läsare fick mig att fundera över språket.

Om bloggen nu enbart är tänkt att läsas av honom varför skriver jag den

• på Internet och inte i form av vykort eller mejl?
• inte direkt till honom, "Kära ..." och i du-form?
• mest om saker som han redan vet?

Svaren lyder så här: Själva skälet att starta en blogg var ju för att det har "alla andras flickvänner", alltså är det ett måste. Det är också roligare att skriva i allmän form, Internet är stort och vem vet vilka som hittar hit. Det är roligt att tänka sig att mystiska människor man aldrig träffat är en del av ett internt skämt. Om du har hittat hit och vet med dig att du inte är den det här främst riktar sig till - välkommen! Självklart är jag bara glad om andra också tycker att min svada är läsvärd.

Den sista frågan är enkel: han vet ju allting. Det finns inga hemligheter och ingenting jag inte berättar. Han får se det som favorit i repris.

Gertrud

Jag tycker om böcker. Mycket. Men när jag pluggat på universitetet några år insåg jag att det inte blev mycket av med lustläsandet. Allt det andra läsandet tog över. Något behövde göras.

Gertrud föddes. Mina näraste och käraste vänner och jag slöt upp och började läsa. Gertrud består av oss fem och har funnits i omkring fyra år tror jag. Vi har läst mer än femtio böcker och pratat i hundratals timmar. Böckerna har rört sig från det absolut (helt utan konkurrens) sämsta som jag någonsin läst till några av de bästa läsupplevelserna.

Det är fint, vi läser böcker, vi diskuterar litteratur. Men det är inte det som är det bästa med Gertrud. Vad som började som jag och fyra vänner som inte kände varandra särskilt bra har blivit en storfamilj, ett gäng av BFF med en självgodhet som gränsar till narcissism och en kärlek som inte känner några gränser.

Gertrud 4-ever!

Rapport från matbordet

Det här inlägget handlar om djur. För att han som ska läsa det sitter i ett annat land och tycker om djur. Och jag tycker om honom - alltså ska han få läsa om det han gillar!

För omkring en månad sedan, när han fortfarande var hemma, satte vi upp den här fågelmataren på balkongen. Målet var att hjälpa befjädrade vänner genom vintern och kanske få se några stycken under tiden.

Det var själva tusan vad svårflörtade fåglarna är!! Det har varit en sån här typ några gånger, den var länge min enda stammis. För att kanske få in lite fler gäster på lyxrestaurangen så bredde jag ut lite överbliven sockerkaka på räcket. Stamgästen tittade misstänksamt, försökte hoppa fram utan att nudda det som enligt honom måste vara giftigt atomavfall och sedan flyga upp till mathuset. Det gick inte. Vinkeln blev för snäv och han missade hela tiden. Efter några rundor under loppet av tre eller så dagar la han ner. Han är icke längre gäst på detta etablisemang.

The revolution will not be televised

http://www.youtube.com/watch?v=qGaoXAwl9kw&feature=related

Det här inlägget kommer med bakgrundsmusik.

Den feministiska revolutionen har visat sig vara segdragen. Liksom alla andra revolutioner. De strukturella förtrycken är många och mångfacetterade. En anledning till att en revolution inte är den rätta vägen (förutom det där besvärliga dödandet som går hand i hand med de flesta revolutioner) är att de verkar just revolutionerande men tenderar att vara kosmetiska. Ett strukturellt förtryck ligger som en grön dimma kring fötterna på alla invånare, hela tiden, det försvinner inte för att det förvandlas till osynlig senapsgas.

Vid stor samhällsförändring, som en revolution, håller man hårdare i det som är det allra tryggaste. Patriarkatet är det tryggaste vi har - fråga fox news.

Den feministiska revolutionen går live, hela tiden. Och den kommer aldrig att televiseras - vi måste aktiveras! Å andra sidan är patriarkatet en så grundläggande maktfaktor i vårt samhälle att nästan alla handlingar kan vara feministiska. Uppfostra feministiska barn, lev i feministiska förhållanden - alla sorters förhållanden. Kräv ständig politisk förändring och sätt hårt mot hårt.

Om du är kvinna - ta ställning, släpp ansvaret och våga vara ful.

Om du är man - ta ställning, kräv ditt föräldraskap och våga vara svag.

Och till slut televiseras kanske revolutionen:

http://www.youtube.com/watch?v=lfJd0Q8HjPw

The Kärlek, oliver och timjan-challenge

I filmen som inspirerade den här bloggen, "Julie & Julia", ger sig huvudpersonen sig på projektet att laga sig igenom en gigantisk, klassisk kokbok. För att bloggens enda läsare ska hållas vid gott mod så gäller det nog att börja försöka efterlikna originalet lite mer. Dessutom tycker jag ofta att de bästa bloggarna är de som har ett löpande tema, ett projekt som utvecklas. (Kanske har det att göra med min fäbless för filmer där huvudpersonen blir bättre under ett musikmontage - men det är en annan historia.)

Alltså ber jag att få presentera:

The Kärlek, oliver och timjan-challenge!

Som jag tidigare nämnt är det här min favoritkokbok, egentligen den enda jag någonsin använt mycket. Ändå känns det som om jag inte har koll på den. Ganska många recept används regelbundet, men ganska få provas. Det ska vi nu råda bot på!

Reglerna:

Tillaga ett nytt recept i veckan, stort eller smått. Jag får inte ha provat det förut.

Förutsättningarna:

Recept i boken (minus kötträtter): drygt 300, herregud, vad är det jag gett mig in på?

Recept som redan är lagade: typ 25

Målet:

25 till.

Han den där kommer tillbaka om ett antal veckor som är så stort att man knappt vill tänka på det, men jag höftar att det är ungefär 25.

Den siffran har flera fördelar: dels är den jämn och bra, dels kan jag laga en massa saker han inte tål medan han är i det andra landet och slutligen kommer jag att ha fördubblat antalet lagade recept i boken.

Då kör vi då.

Längtan till landet

Jag spenderar somrarna på en ö i en skärgård. Livet är långsamt, naturnära och badvänligt. Det helt enkelt ganska bra. Det är också underligt eftersom det är ett fullständigt avbrott från det som så ofta dominerar livet i staden: arbete och konsumtion. Arbetet klarar man sig utan (tror man), konsumtionsstoppet får man otrolig abstinens av efter en så där två, tre veckor. Då går man i desperation till öns lilla trålbod och pillar på skitdyra, fula, handgjorda nyckelskåp/smörknivar/ackvareller och sedan går man hem. Ens mamma köper en trasmatta.

Livet på landet går i stadier, ungefär tre stycken:

Tagga ner, bruden!

I det här stadiet försöker man gå ner i tempo lite, finna lugnet, lunket, som gör sommartillvaron till en lisa för själen. För Lisa. Ni fattar. Det är astråkigt. Man går runt som en kollrig höna (vad är kollrig, hur beter sig oroliga hönor? Men det låter rätt) och kan omöjligt acceptera att det ska vara så lite stimulans på det här stället. Det här varar minst en vecka, beroende på hur stressad man var från början.

Det ljuva livet

Nu är man där. Dagarna går långsamt, huden mörknar långsamt i solen och man läser böcker i travar. Ibland flyger en humla förbi. It's the only way to live.

Verksamhetslust

Det visar sig att livet i en hängmatta inte är riktigt så utmanande som man trodde. Något mer ska man väl göra? Det kanske är nu jag ska lära mig sticka, virka, sy, väva mattor, ploga en åker, bli självförsörjande?

Därpå börjar ett jätteprojekt som antingen ges upp ganska snart när det vanliga livet börjar (ungefär september) eller som löper över hela nästa år.

Detta år är det operation: virka ett överkast.

Ön har en särskild plats i mitt hjärta och representerar utomhusliv, långsammare takt och frihet. Förra året hade jag min första verkligt lediga sommar på flera år och upptäckte flera härliga saker. Den kanske allra härligaste var att jag faktiskt tröttnade på att vara där. Det låter lite konstigt, men jag brukar alltid åka därifrån med sorg i kroppen och en känsla av att staden är fel fel fel. Att livet inte riktigt är som det ska vara när man måste ha skor på fötterna och inte behöver gå ut för att komma till toaletten. Nu insåg jag istället att ön är en del av mitt liv, en underbar del, men bara en del. Resten av livet fyller också en funktion - det är inte bara en väntan på att får resa dit igen.

Om man bara slapp ha skor hela tiden.

Skorpor

En av mina stora svagheter är Bregott. Det är det mest fantastiska man kan äta och jag har ringa förståelse för dem som inte tycker att det där spelar så stor roll, margarin som margarin.

Jakten på det perfekta brödet att lägga sitt Bregott på slutar aldrig. Skorpor är en favorit, de är utmärkta Bregottbrickor. Mycket av smöret fastna dessutom i skorpans alla fördjupningar, vilket gör att man kan ta extra mycket utan att omgivningen riktigt märker det.

I min favoritkokbok Kärlek, oliver och timjan finns ett recept på grahamsskorpor med kardemumma som jag länge spanat suget på och idag slår jag till. Skorporna behöver pysslas med i flera omgångar men det är ett mysigt och enkelt pyssel och till skillnad från en del komplicerade brödbak får man ganska mycket för det - uppemot 50 skorpor!

Den första plåten torkas nu långsamt i ugnen med luckan på glänt. Jag funderade en stund över hur man skulle få till något som kunde hålla luckan öppen utan att riskera att det instickna skulle ta eld. Ett genidrag från min sida - och ugnsgallret satt som en smäck.

Efter två timmars torkning tog jag ut dem och beskådade verket. De är mycket stiliga och ganska goda. Kanske lite väl småsmuliga, lite torra. Torra?! Ja, när de smular sig i dammstora smulor så känns de liksom torrare än mitt favoritköpemärke. Kanske kan någon smart nu ingrediens hjälpa mot det? Vem vet, så händig är jag inte att jag orkar gå lös på femton provbakningar av skorpor.

Ät och var nöjd, för sjutton.

Epic fail

Så, jag skvallrade.

Han behövde en uppmuntrade överraskning och jag gav honom bloggen. Efter att den hade existerat i ungefär sex timmar. Det var den hemligheten det.

- Tycker du att det är fånigt att jag gjort en blogg? frågade jag.

- Nä, det är kul. Men du borde ha blivit veterinär!

Svår att imponera på, alltså. Mitt enda motvapen är att jag åtminstone kunde svara:

- I'm so blogging this!

Hemligheten

Det var ett tag sedan han och jag pratade om det här med bloggen, filmen och veterinärandet. Jag nekade hela grejen och vi gick vidare. Nu har han rest till tedrickandets förlovade land och det kommer dröja åtta veckor innan vi ses igen. Det är ganska trist eftersom vi brukar träffas ungefär hela tiden, så stor är inte lägenheten vi bor i.

Tanken är att bloggen ska vara en överaskning, men också ett test. Genom att inte berätta något för honom kan jag se om det är roligt innan jag ger mig på det på allvar. Är det roligt finns det vykort från det gamla landet för honom att läsa.

Och genom att inte berätta det för någon annan över huvud taget så behöver jag inte låtsas om att det är på riktigt.

Alla andras flickvänner är veterinärer

Den här bloggen är inte till för alla. Den är egentligen bara till för en person - och han vet inte om det.

Allt började med att hans besatthet av djur (helst katter, men allt annat går också bra) började gå över styr. "Kan inte du bli veterinär? Jimmys flickvän gör det!" tyckte han. Och den där listan på vänner vars flickvänner skulle bli veterinärer bara växte. Ganska snart var det "Alla andras flickvänner är veterinärer!" Problemet var bara:

- Jag ville inte.

- Jag hade redan studerat omkring fem år när det här blev aktuellt och kände att sex år till blev lite mastigt.

Följaktligen lät jag bli. Istället så vi en film, "Julie and Julia". Hon lagade mat, hon hade en blogg. "Alla andras flickvänner har bloggar!"

"Men vad tusan ska jag skriva om?"

"Matlagning, böcker, ditt jobb och böcker, handarbete, sånt som du håller på med."

Det lät i alla fall lättare än att bli veterinär.