För inte så länge sedan stod jag på tågperrongen och tjuvlyssnade på en annan som stod där. Han hävdade att han, i allmänhet, trodde att saker händer av en anledning. Jag funderade allvarligt på att slå honom med min krycka. (Det är också ett argument för varför människor inte ska få bära vapen. När jag bär på två metallpåkar är frestelsen att använda dem mycket mer levande.)
I Sverige är 70 % sekulära. Det betyder att om jag frågat killen om han trodde på Gud så hade han nog svarat nej. Hade jag frågat om han trodde på ödet hade han kanske varit mer osäker, men nog ändå slutat på nej – det ger en så trist känsla av att inte ha någon fri vilja.*
Min fråga är alltså: Vilken himla anledning?! Om det inte är Gud, om det inte är ödet, vad är det? Här får han (detta är ett helt fiktivt samtal, jag vare sig slog honom eller pratade med honom) något svävande i ögonen och säger "Nä, jag tror det bara." Det är ju knäppt.
Nå, vad är då anledningen? Jo, min objektiva, nyanserade tolkning är att anledningen är trend. Fåraktiga människor går i flock efter den amerikanska trenden att säga samma sak. Skillnaden är att amerikanska kändisar som kör hårt på den här floskeln ofta tror på Gud. De tror alltså att anledningen är att Gud har en exakt plan för hela deras, och alla andras, liv. Det mår väl vara hänt. Men att plocka ett fånigt uttryck för att man tycker att det låter bra och sedan göra det till sin livsfilosofi är som att hävda att man borde äta cement för att stå stadigt på marken.
* Här har vi ett annat exempel. De flesta tycker att det är dumt, men det är för att han orsakade något hemskt. Det betyder i sin tur att man bara tror att saker bara leder till bra resultat. Det är ännu konstigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar