Att bli vuxen - eller inte

(Frukost i det gröna, Eduard Manet)

När han inte är här kan man lyssna mer på radio. Det är en bra sak eftersom jag tycker mycket om att lyssna på radio. Långa, ensamma helgfrukostar där radion och tidningen delar utrymmet i en ganska lagom avvägning. När han är här blir det överbelastat med radion, tidningen och samtalet, det går inte riktigt ihop och eftersom samtalet är allra det bästa får radion stryka på foten.

Helgfrukostarna är det bästa på hela veckan.

Nu har jag börjat lyssna på ett småputtrigt, ganska roligt radioprogram om söndagsmorgnarna: Mannheimer och Tengby. Anna Manheimer och Tomas Tengby puttrar på och pratar om massor av småsaker i livet. Idag pratade de om att bli vuxen och att ens handlingsutrymme minskar vartefter ens ansvar ökar. Att det inte blev som man hade tänkt sig när man var liten, då man drömde om att bli vuxen för att äntligen få göra allt som de vuxna sa att man inte fick.

Jag var aldrig drömt om att bli vuxen, jag ville vara barn så länge det bara gick. Nu, vid 27 års ålder, med färdig utbildning, jobb, lägenhet, ica-kort och sambo så är det nog dags att kasta in handduken: Jag blev vuxen till slut i alla fall. Och det blev så mycket bättre än jag trodde.

Min rädsla var att när man är vuxen får man inte ha roligt, man måste ta saker på allvar och man måste så att säga platsa, leva upp till förväntningarna för annars kommer allt rasa ihop eftersom ingen annan tar ansvaret. Det visade sig istället att man inte behöver ta någonting på allvar utan får tryggheten i att lita på sin egen, fåniga, bedömning av tillvaron. Visst kommer det en del ansvar, men det är ganska snabbt avklarat till förmån för mer tid när man kan dumdansa framför stereon och hoppa i sängen.

Tryggheten och självförtroendet är nyckelorden. Jag var fantastiskt väl omhändertagen som barn (och är det fortfarande) men drogs trots det med en ständig oro. Hur skulle det här gå, gjorde jag fel nu, är det någon som är ledsen? (Nu låter det här jättehemskt, det var det verkligen inte, men jag hade ändå mina blygnervösa sidor, så var det bara.) Successivt har det här blivit bättre och bättre, alldeles av sig själv. Det börjar bli lättare att se på mig själv, känna felen och bristerna, och ändå tänka "det här är riktigt bra". Och då långsamt, till slut, förstå varför så många fina människor tycker så mycket om en.

Bäst av allt är kanske ändå att man får äta upp kladdkakesmeten utan att grädda kakan.