Johan Hilton har läst Pappa Långben av Jean Webster och kommenterar boken på Expressens kultursida. Eller läst och läst, det kanske är att ta i för starkt. Han har skummat lite och fått en bra idé. Han har hittat en nutidsparallell (grooming) som går hem hos läsaren. Den antyder en sexuell spänning från början, att ”Äldre riking som vill förbli anonym väljer ut en söt minderårig barnhemsflicka” för att skicka henne till college i utbyte mot att hon skriver brev till honom. Att det här är fel (den ”äldre rikingen” har aldrig träffat huvudpersonen, Judy, utan mer eller mindre pådyvlas henne av en skollärarinna, inte heller står det någonstans att Judy skulle vara ”söt”) är en sak, men ”recensionen” har större problem än så. Hilton har valt att bortse från bokens viktigare teman för att ta hem enkla poänger. Att knyta texten till en dagsaktuell, brottslig och sexuell företeelse är trevligt, väcker läsarens intresse och låter skribenten sälla sig till en stolt tradition.
För få traditioner är väl så stolta som den att håna böcker skrivna för unga kvinnor? Hilton fråntar Judy all agens i sin text, gör henne till ett försvarslöst offer som utsätts för manipulation av sin manliga försörjare. Snarare är det här en bok med en ytterst handlingskraftig huvudperson, en bok som (likt så många andra i sin genre) främst porträtterar en person snarare än en händelse. Att fokusera fullständigt på det som i Pappa Långben är en relativt perifer kärlekshistoria är att bortse från en roman som främst handlar om en uppväxt och en personlig frigörelse genom utbildning. Som forskaren Birgitta Theander visat har karriär och självförverkligande alltid spelat stor roll i flickboksgenren, något kritiker ständigt blundat för. Den löpande diskussionen kring skrivande, klass och genusfrågor som finns i Websters bok uppmärksammades heller inte i Hiltons text.
Visst är Pappa Långben ett barn av sin tid, men inte, som Hilton vill få det att låta, ett groomat barn av vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar