"Och de ropade bravo!"

Idag skriver Clara Lidström himla fint om det som fick mig att skälla på unt:s ledareskribent på Total eclipse-bloggen.

När man pratar om att husmödrar (och kvinnor i allmänhet) inte fått den uppmärksamhet och det beröm de är värda genom seklerna så får man inte glömma att det faktiskt hade velat ha det. Vad jag försöker säga är att det inte bara handlar om att höja status för framtida generationer, eller en teoretisk återupprättelse för saker som ingen bryr sig om, utan även om kvinnor som har känt sig förbisedda och osynliga. Dessa får plötsligt beröm som förhoppningsvis lägger sig som bomull kring ett rynkigt tanthjärta.

Hemkomsten

Ni som är mer nya här vet kanske inte att syftet med den här bloggen inte är att gnälla på bokutgåvor, skälla på journalister eller att diskutera handarbete?

I grund och botten handlar det om något så sentimentalt som att han som i vanliga fall bor här med mig nu bor i ett annat land. Ett fånigt land där man dricker te. Idén är att han ska läsa bloggen, börja längta hem och genast komma tillbaka. (Nu kanske ni ställer er frågan: Vem blir hemlockad av bokutgåvar, journalistskäll och handarbete? My man, people, my man.)

Och det funkar! I kväll kommer han och det är faktiskt himla fint.

Fack it.

http://xkcd.com/137/

Konsekvens är ingen dygd

Tidigare har jag ju skällt på den här utgåvan, och just den boken är verkligen bara dum och fel. Men bara för det finns det ju ingen anledning att döma allihopa. Idag kom de hem och de är faktiskt alldeles, alldeles underbara.

Ris och ros

Elise påminner om att journalister ofta skriver flera artiklar.

Här på aldrig veterinär vill vi inte vara omöjliga utan öppna för nyanser i livets vardagsvåd. Här skriver Johan Hilton otroligt fint om något som (kanske) är viktigare än Pappa Långben. Heja Anton Hysén, du är vår idol!

Han borde förstått att så får man inte göra

Johan Hilton har läst Pappa Långben av Jean Webster och kommenterar boken på Expressens kultursida. Eller läst och läst, det kanske är att ta i för starkt. Han har skummat lite och fått en bra idé. Han har hittat en nutidsparallell (grooming) som går hem hos läsaren. Den antyder en sexuell spänning från början, att ”Äldre riking som vill förbli anonym väljer ut en söt minderårig barnhemsflicka” för att skicka henne till college i utbyte mot att hon skriver brev till honom. Att det här är fel (den ”äldre rikingen” har aldrig träffat huvudpersonen, Judy, utan mer eller mindre pådyvlas henne av en skollärarinna, inte heller står det någonstans att Judy skulle vara ”söt”) är en sak, men ”recensionen” har större problem än så. Hilton har valt att bortse från bokens viktigare teman för att ta hem enkla poänger. Att knyta texten till en dagsaktuell, brottslig och sexuell företeelse är trevligt, väcker läsarens intresse och låter skribenten sälla sig till en stolt tradition.

För få traditioner är väl så stolta som den att håna böcker skrivna för unga kvinnor? Hilton fråntar Judy all agens i sin text, gör henne till ett försvarslöst offer som utsätts för manipulation av sin manliga försörjare. Snarare är det här en bok med en ytterst handlingskraftig huvudperson, en bok som (likt så många andra i sin genre) främst porträtterar en person snarare än en händelse. Att fokusera fullständigt på det som i Pappa Långben är en relativt perifer kärlekshistoria är att bortse från en roman som främst handlar om en uppväxt och en personlig frigörelse genom utbildning. Som forskaren Birgitta Theander visat har karriär och självförverkligande alltid spelat stor roll i flickboksgenren, något kritiker ständigt blundat för. Den löpande diskussionen kring skrivande, klass och genusfrågor som finns i Websters bok uppmärksammades heller inte i Hiltons text.

Visst är Pappa Långben ett barn av sin tid, men inte, som Hilton vill få det att låta, ett groomat barn av vår.

Wee!

Titta, titta! Jag får visa upp mig bland de stora flickorna!

Mössa eller jag nystar, ty det roar mig att nysta

Jag har virkat mig en mössa! Så här blev den:

Visst ser den fin ut? Det förvånande är bara att det är den inte. Den är helkonstig. Mössan fästes ihop i toppen genom att man successivt lägger de motstående sidorna över varandra och drar ihop. Blir ett snyggt stjärnmönster. Har man då använt ett alldeles för tjockt garn så blir toppen av mössan omkring tre till fem centimeter tjock. Det är tjockt det. Och då blev mössan lite kort. Och liksom baktung.

Lägg till det att mitt hår är mjukt och blankt som siden. Det är fint. Men halt som en såpad isgata. Så en lite för kort och lite för baktung mössa kommer att ge sig av vid första chans. Dessutom ser jag ut som en liten svamp.

Nu har jag för första gången virkat ett plagg. Och repat upp det igen. Nu ska det bli en stickad present till modershjärtat istället. Vi får se hur det slutar.

Ariadnes tråd

I mitt stillasittande liv är jakten på sysselsättning evig. När jag såg ett inlägg om en väldans stilig mössa som Malin i bloggen What about the what? (förlåt att jag inte länkar, det lockar läsare och det vill vi inte alltid ha här) hade virkat. Hon hällde bensin på elden genom att hävda att den var hur lätt som helst, hon hade gjort den på en kväll. Jag var såld och beställde ett nystan på nätet. Malin delade generöst med sig av kunskapen och hävdade att en härva skulle räcka till kanske sex mössor – "it's massive!"

I går hade brevbäraren lutat ett paket mot dörren. Jag slet upp det och kunde bara konstatera att hon hade rätt. Jesus i min lilla låda, vad hon hade rätt. Jag började nysta.

När jag var klar hade jag en barnfotboll i handen. Jag vet inte varför, men det är så tillfredsställande!

På en kväll kom jag så här långt. Inte för att det tog särskilt lång tid, men när jag skulle övergå till nästa steg var jag för loj för att orka sätta mig in i hur det skulle gå till. Uppdatering följer.

Judy Abbott

Pappa Långben av Jean Webster är en fantastisk bok. En gång ifrågasatte en kär vän om den verkligen var fantastisk eller om jag mest hade nostalgiska känslor för den. Plötsligt kände jag all ömhet för den här personen rinna ur mig. Det var en lätt prioritering.

Jag har älskat den sedan jag läste den första gången (var jag fjorton? Eller bara tretton?) och har läst den ett oräkneligt antal gånger. När man säger så så brukar man mena att man läst den kanske fyra gånger. Om jag skulle höfta så har jag nog läst Pappa Långben femton.

Den är rolig, reflekterande och romantisk. Det där sista brukar ju vara det viktigaste men här är det en bisak. Det viktiga är den underbara huvudpersonen, Judy, hennes tankar och livssyn. Men nu var det inte det som var grejen här. Utan en ren omslagsfråga.

En annan kär vän uppmärksammade mig på att den nu kommit i en ny svensk utgåva (den vännen vet uppenbarligen mycket mer om hur man bör ställa sig in). Hon följde dessutom upp med att tipsa om förlag och hur man snabbt skulle få äga den. Jag drabbades av stora ha-begäret. Självklart måste jag äga även denna utgåva! (Att jag redan har två andra är en världslig sak.) När jag för första gången köpte boken (efter kanske fem läsningar) så föll jag handlöst för den här:

Det var så hon var, så hon såg ut, så hon levde. Skrivande, tänkande, ganska enkel och avslappnad. Den nya utgåvan ser ut så här:

Jag känner Judy. Väl. Hon tycker om att vandra över fälten, leva ett aktivt lantliv och ge sig in i livfulla samtal och debatter. Hon är inte en anemisk, halverotisk, vampyrtrendsvamp. Detta är ett omslag som skildrar sin tid, sin trend. Inte boken som den omsluter. Jag blir putt. Fast jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag vill ha den eller ej. Vad tycker ni?

I mitt sökande efter de här omslagen hittade jag också detta och jag undrar banne mig om det inte är min favorit hittills.

Är det för sockersött? Kanske. Men ibland måste man tillåta sig.